MINNESBILDER FRÅN 1920-TALET
Källa: Arne Ternow
Mina första minnesbilder är från sista hälften av 10-talet, då jag t ex minns att telefonen kom till byn. Det var 1917. I mitt hem fick vi abonnent nummer 19 A, ansluten till telefonstationen i Tvärskog. 1919 grasserade den förödande spanska sjukan, som tog många unga människors liv. En 18-årig flicka, som hette Anna, firade sin namnsdag den 9 december men insjuknade dagen därpå och dog några dagar därefter. 1918 talades det också om Getå-olyckan, en järnvägsolycka som krävde 40 liv. Dock fanns det ljusglimtar. Den 11 november 1918 kl 11 slutade första världskriget med förhoppning om evig fred.
1919 då jag började skolan upplevde vi en stor sensation en morgon i oktober. Den tyska zeppelinaren ”Bodensee” syntes har på sin färd från Tyskland till Stockholm som en jättecigarr. Samma år var jag med om min första bilfärd. En resande från handelsfirman Bruun i Kalmar besökte mina föräldrar. Med honom åkte jag och min syster ett par kilometer och gick sedan hem. 1920 kom troligen den första bilen till Mortorp. Lantbrukaren Knut Nilsson i Tokabo var ägaren. Åren därefter blev det några nya bilägare, så att 1923 fanns det 7-8 bilar i socknen. Christinelunds gård köpte så både traktor och bil, en glänsande Buick med numret H 1212.
1923 kom den första radion till trakten. Vår lärare berättade, att en känd sockenbo skaffat sig en sådan. Samma år besökte jag mina kusiner i Berga utanför Kalmar. Då hade några flygmaskiner, troligen militärplan, landat på ett fält vid Skälby gård. Där hade samlats många nyfikna. Det var ju en stor sensation. De första åren på 20-talet präglades av en svår lågkonjunktur i landet med arbetslöshet och fattigdom. Från vår skola såg vi dagligen en eller flera kringvandrande, som vädjade till medmänniskorna om hjälp. Det fanns säkerligen en och annan som var arbetsovillig även om han fått tillfälle till arbete. En del återkom med jämna mellanrum och blev bekanta med befolkningen. Greven. Agge, Vicke Lindfors, Rödeby Skräck, Lilla Ida, Oskarskäringen var några. Och så hade vi Boman från ölvingstorp. Han bad aldrig om någonting. Han ställde sig innanför köksdörren med nedböjt huvud och väntade, tills husmor gav honom en bit bröd eller fläsk. Då tackade han och gick. Sämre gick det för hans dotter, som tänkte gå in i rörelsen. När det uppdagades att hon åkte omkring på cykel, blev det värre för henne att få allmosor. Någon gång om året hände det att ett zigenarfölje kom vägen fram och slog läger på någon lämplig plats. Mannen var ofta förtennare. Kvinnorna i sina färgglada dräkter gick i husen och bad om något ätbart. De ville även spå, och för en vit peng fick man en ganska dräglig framtid.
Åren gick och skolan avslutades. Konfirmationen var en milstolpe, och man var på väg att bli vuxen och fick långbyxor. Många av oss på landsbygden hade fått arbete under skolåren, men nu skulle det allvarliga komma. Det blev givetvis även en mycket rolig period. Vi var nu inne i 20-talets sista hälft, och jag tecknar ner ytterligare några händelser. Under skördearbetet hösten 1927 fick vi plötsligt syn på en jättestor blåsvart strut på himlen. Det var en tromb, ett skydrag, som roterande rörde sig vid horisonten, Av en del personer uppfattades det som ett jär-tecken. Jag noterade att samma år flög svenskättlingen Charles Lindberg ensam över Atlanten. Året därpå, 1928, var det åter dags för en flygbedrift, dock kanske inom citationstecken, då italienaren general Nobile under sin färd mot nordpolen passerade längs Smålandskusten.
Jag vill avsluta mina nedteckningar med några naturföreteelser som jag kommer väl ihåg. Vi har nu kommit in på 30-talet. 1930 passerade en meteorit våra trakter. Vi hörde dånet över Mortorp, och den slog ner i Lillaverke i Oskars socken, Jag minns att vetenskapsmännen fann fyndet mycket intressant. Nästa år, alltså 1931, inträffade tre stora oväder. Den 28 februari till den 1 mars kom kolossala mängder snö, som låg meterdjup. Den 17 maj på söndagskvällen utbröt ett fruktansvärt åskväder. Från kl 10 på kvällen till kl 2 på natten var det inte något avbrott i blixt och dunder. Under de 60 år som förflutit sedan dess har jag ej upplevt ett så våldsamt oväder. Sista ovädret av format det året var den mycket kraftiga storm som härjade morgonen den 9 juli. Den fick också namnet ”julistormen”. Stora skador anställdes i skog och på byggnader.
O sena tiders barn, mycket mera vore att förtälja, Men här sätter jag punkt
Tidigare publicerad i Hembygdsföreningens utskick.