Stenröjning på 1950-talet

Källa: Sven Nilsson 2006

När 2:a världskriget äntligen tog slut i maj månad 1945 andades världen ut och inte minst vi svenskar fick nytt hopp. Nu skulle det snart bli slut på ransoneringskort och gengasaggregat, nu skulle framtidstro och optimism åter flöda i Sverige.
Utvecklingen av jordbruket tog ny fart. Gamla odlingsmetoder ersattes av nya, slåtter-maskinen och självbindaren ersatte lien och hästen fick ge plats åt traktorn. Vem minns inte trotjänaren ”Grålle”, Ferguson-traktorn som blev snart sagt varje liten smålands-bondes pålitlige arbetskamrat.
Men Smålands åkrar var vid den tiden fortfarande fulla av sten. Idoga, outtröttliga torparnävar hade väl redan tidigare röjt bort de flesta av de stenar som inte var större än att de lät sig hanteras av människans begränsade kraftresurser, men de större blocken låg ännu kvar och grinade retfullt mot ”Grålles” tvåskäriga plog.
Stenröjningsmaskinen
Odlingsmarken behövde stenröjas !
Snart såg stenröjningsmaskinen dagens ljus, en märklig maskin som kunde se ut nästan hur som helst. De första och enklaste bestod i princip av en s.k. ”stenjätte” som monte-rats på en traktor- eller hästbogserad, mycket kraftigt byggd vagn (som i östra Småland ibland fick namnet ”Björnvagnen”).

Snart utvecklades konceptet och stenvagnen blev självgående med egen, kraftig bensin-motor De maskiner, ”stenvagnar”, som tog upp kampen med gråstenarna i våra trakter var vanligtvis byggda på ett lastbilschassi. En Volvo eller Scania, som med ålderns rätt fått sluta sina landsvägsresor, kläddes av och strippades så att bara ramen och den främre delen med motor, motorhuv och vindruta blev kvar. Växellåda, kraftöverföring och bakhjul behölls också men flaket togs bort och ersattes av ett mycket kraftigt gallerflak, svetsat av U-balkar och grova vinkeljärn.
Från chassit/flaket byggdes upp ca. 3 m höga sidostolpar av U-balk vars uppgift var att bära upp stenvagnens viktigaste del, traversbalken. Den bestod av en ca. 25 x 25 cm DIP-balk och sträckte sig från flakets framkant och bakåt och nådde ca. 2,5 m bakom flakets bakkant.
På traversbalkens undre flänsar kunde löpvagnen löpa fram och tillbaka på stålrullar, manövrerad av dragvajrar. Under löpvagnen satt blockhjul, på vilka en drygt centime-tertjock stålwire löpte. I wirens ände satt ett kraftigt block med en rejäl stålkrok.
Både löpvagnens rörelse fram och tillbaka (horisontellt) och hissblockets rörelse upp och ner (vertikalt) drevs av ett friktionspel, som var placerat just framför flakets framkant. Med två spakar, en för vardera rörelsen, gick det alltså att lyfta en sten ur jorden och därefter dra den in över och släppa ner den på flaket.
Men att lyfta sten kräver stor kraft (1 m3 sten väger ca. 2.600 kg). Låg stenen dessutom mer eller mindre helt nedsänkt i marken med tät, stenbunden jord runt omkring, kräv-des många tusentals kg lyftkraft för att rubba den ur sitt urtida vilorum. Då drogs istäl-let traversbalken mot marken och stenvagnen reste sig på bakhjulen som en vildhäst. Men det fanns bot även mot detta. I traversbalkens bakre ände var två kraftiga, järn-skodda trästöttor ledbart infästa, en på vardera sidan om balken. Vid förflyttning och då den sten som skulle lyftas var lite mindre, hängde stöttorna på sina krokar vid flakets bakre hörn. Men när stenen var stor, tung och motsträvig fälldes stöttorna ut och sattes i marken vid sidan av och bakom stenen. Då kunde lyftkraften ökas ordentligt, säkert uppemot 10 ton, utan att stenvagnen tippade bakåt.

Borrning och sprängning av stora stenar


Trots all den mäktiga kraft som stenvagnen kunde prestera hände det allt som oftast att stenen valde att stanna kvar i jorden. Då gällde det att spränga den i mindre bitar som mera villigt lät sig lyftas. Det behövdes alltså ett borraggregat och sprängmedel.
På en traktordriven, oftast enaxlad vagn satt en luftkompressor som drevs från trak-torns kraftuttag. Kompressorns tryckluft drev så via en armerad gummislang borr-maskinen, som kunde utrustas med borr av olika längder. Borret hade ett 25-30 mm brett hårdmetallskär och var det väl vässat tog det bara någon minut att borra ett hål, lagom djupt för den ring- eller ögleförsedda lyftdobb som passade i hålet. Dobben, eller ”öglan” som den brukade kallas, var konisk (smalare upptill) och med hjälp av stålkilar, bleck, gjordes den fast i borrhålet och satt hårdare fast ju mer man ökade lyftkraften. Öglan kunde lätt tas ur hålet igen genom att den med några hammarslag åter slogs ner så att kilningen släppte. Dessa lyftöglor hängde lätt åtkomliga på krokar på ömse sidor om stenvagnens flak.
Borrmaskinen hölls med båda händerna och den var ganska tung. Ljudnivån när borret under rotation hamrade mot stenen var ohälsosamt hög, men hörselskydd var det inte tal om. Inte heller var det fråga om skydd mot det borrdamm som sprutade upp ur borrhålet. Tinnitus och stenlunga var på 1950-talet okända begrepp bland stenröjare.

Stora stenar måste som sagt sprängas. Då borrades djupare hål, ibland så djupa som drygt två meter, som när de hunnit svalna en stund laddades med sprängmedel, oftast ”nitrolit”. Nitroliten trycktes ner till hålets botten och packades med laddstaken, en slät, rak träkäpp (att använda en metallstång var livsfarligt!) och en tändhatt med instucken stubintråd sänktes därefter ner till nitroliten.
Innan stubintråden tändes gällde att samla ihop traktor och borraggregat, stenvagn och all annan utrustning och sätta allt i säkerhet något hundratal meter från stenen, gärna
i skydd bakom träd eller stenmur. Stenvagnsföraren körde undan sin maskin ett stycke och brukade sedan ta skydd genom att krypa under stenvagnens stålflak. Där kunde han hukande lugnt invänta den stora smällen och begrunda människans litenhet, medan stenflisor smattrade mot vagnsflaket.
Nitrolit och tändhattar var farliga saker och dess handhavande var förenat med vissa säkerhetsföreskrifter, dock kanske inte lika rigorösa som nu för tiden. Som jag minns det, köptes arbetsveckans behov, något 10-tal kilon nitrolit, ett par dussin tändhattar och 20 m stubintråd, hos lanthandlare Gunnar Eriksson i Tvärskog. Under arbetsdagen förvarade vi allt i en trälåda på kompressorkärran, alltid (?) låst med dubbla hänglås.
På kvällen togs lådan in och fick stå inlåst inomhus under natten.

En vanlig stenröjardag

Vi började som de flesta andra jobbare framåt 7-tiden på morgonen. Vi, det var Tore Malmqvist som med stor rutin, alltid gott humör och underfundig humor manövrerade borraggregat och sprängmedel, det var jag, Sven N. som var 17 år och självlärd sten-vagnspilot och det var ”tredje mannen”, ibland Gunnar Jansson från Igersdela, ibland någon annan, och inte sällan den bonde på vars mark vi för tillfället stenröjde.
När vi väckt liv i stenvagnens och traktorns motorer, vilket bara det, särskilt om det var kallt, krävde både hugg och slag och i värsta fall bogsering, satte vi i kolonn fart mot dagens arbetsplats. Zetor-traktorn var 10-växlad och gjorde, om styrinrättningen inte glappade alltför mycket, sina modiga 60-65 km/h på slät väg och stenvagnen, den f. d. lastbilen, hängde lätt med (den lagstadgade max-hastigheten 30 km/h för arbetsredskap kände vi inte till).
Komna fram till gården togs vi emot av bonden på stället och han visade oss den åker som skulle röjas, ibland och ofta en gräsvall, ibland en nyss skördad åker, mera sällan en åker med öppen jord. Hård mark, gärna frusen, tyckte vi bäst om, för då var bärigheten som bäst och risken att köra fast inte så stor.
Tore startade kompressorn, rullade ut några meter luftslang medan lufttrycket ökade, och snart smattrade borrmaskinen i det första borrhålet. Då var det dags för ”tredje mannen”, bleckaren, som fäste en ögla i stenen och som, när stenvagnen var på plats, hakade på öglan på stenvagnens lyftkrok. Vinschmaskineriet spände sina muskler och sakta släppte Moder Jord taget om bumlingen, som snart var på plats på flaket, påhejad och beundrad av den såhär i början imponerade bonden.
Raskt iväg till nästa sten och nästa lyft. När flaket far fullastat, kanske 2-6 stenar, var det dags för avlastning på anvisat ställe. Ofta lade vi stenarna i en hög i en skogsbacke, ibland i en gammal grusgrop och ibland på eller invid en tidigare stenmur. Det var inga natursköna monument vi byggde och nu, 50-60 år senare, kan man bara beklaga att vi förfulade så många gamla, vällagda och vackra stenmurar.
När lyftöglorna var tillbaka på sina krokar på stenvagnen, sattes kurs mot åkern igen och om maskineriet höll för alla påfrestningar var snart ett andra lass på väg.
När Tore Malmqvist fått ett försprång på 8-10 borrade stenar fick han tid till att borra för sprängning av de allra största blocken. Med vant öga såg han var på stenen attacken skulle sättas in och när han borrat till dubbla eller tredubbla plogdjupet lyfte han borret ur hålet och förberedde laddningen. Först några ”gubbar” nitrolit, som en i taget packa-des ner i hålets botten med laddstaken, sedan tändhatt med stubintråd och sist och överst lite papper för att hålla laddningen på plats. Var stubintråden lång, d.v.s. dess brinntid var lång innan elden tände tändhatten, tände han först för att därefter samla ihop och lasta borrmaskin och slang och köra därifrån för att sätta sig i säkerhet. Vi två på stenvagnen hade redan flytt fältet och kurade på säker plats under vagnsflaket.
När laddningen detonerat och stenskärvorna slutat falla, vågade vi oss fram igen och arbetet fortsatte nu med att lyfta, lasta och forsla bort sprängstensflisorna, alltmedan bonden tankfullt betraktade sprängkratern och tyst för sig själv beräknade hur många sätterlass fyllnadsjord det skulle gå åt för att fylla hålet.

”Bara lägg i, de´ ä´ billi´ kraft”
Under några dagar sommaren 1955 röjde vi sten i Betekulla, hos lantbrukaren Folke Johansson. Han och hans företrädare på gården hade själva röjt bort de mindre stenarna så långt tid, krafter och utrustning tillät men fortfarande låg många av de större, jordfasta bjässarna kvar.
Det gällde alltså för oss att spränga och bortforsla de största blocken men innan dess ville vi ta ett sista, kärleksfullt nappatag med dem för att om möjligt ta upp dem i ett enda stycke. Ibland lyckades det, ibland inte, även om vår paroll oftast var ”med eller sönder”.
Det var då det hände ! Precis när stenen hade lyfts några centimeter och just skulle till att släppa från jorden, då klarade inte en av stöttorna den enorma belastningen. Med ett brak knäcktes den, stenvagnen sjönk ner på alla fyra igen och stenen lade sig åter till ro.
Nåja, sånt hade hänt förr och kunde avhjälpas på plats. Ett snabbt telefonsamtal hem till Einar Johnsson i Tvärskogs Smides- o. Mek. Verkstad fick denne att rycka ut med sin Volkswagen-buss och nödvändig utrustning. Sen gav vi oss ut i Folkes skog, synade träden och valde ut en ny, lagom grov granstam, som snabbt fälldes, kvistades och kapades till samma längd som den gamla stöttan.
Hem till åkern igen med granstammen på gemensamma axlar. Nu skulle stammens ändar formas för att passa stolpskoningen och infästningsbeslagen. Därefter bort med den gamla, nu avbrutna stöttan, flytta över beslagen och slutligen montera den nya stöttan i traversbalkens bakre ände.
Det tog väl drygt en timme sammanlagt, men så var vi igång igen och Folkes oroliga muttrande byttes mot gladare miner och uppmuntrande tillrop. Einar stannade kvar en stund och såg till så att stenvagn, kompressor och borrmaskin fungerade som de skulle.
När en sten skulle sprängas gällde det att anpassa laddningens storlek så att stenen sprack i lagom stora, inte för många, men fortfarande hanterbara bitar. Det gällde ock¬så att inte borra för djupt. På djupet 1 meter under markytan kunde stenroten gärna få ligga kvar, den hindrade ju inte framtida odling.
Folke Johansson, smålänning som han var, hade delvis en annan åsikt. Han uppmana¬de Malmkvist gång på gång att öka mängden sprängmedel och på dennes påminnelse om att då skulle kraterhålet fullständigt blåsas ur och bli onödigt stort och kräva än fler kubikmeter återfyllningsjord, svarade Folke: ”Bara lägg i”. Och triumferande ropade han till Einar: ”Dynamit, du sme´n, de´ ä´ billi´ kraft, så billi´t kan inte du arbeta”.
Det hände inte, såvitt jag minns, fler missöden hos Folke. Hans åkrar blev stenfria och idag brukas de av hans son, Jan-Olof Betelid, och har alltså sluppit att bli planterade med tall eller gran, så som skett på så många andra håll.