KÖHLMANNA-PELLE I FOLKSÄGEN OCH DOMSTOLSPROTOKOLL

Av BIRGER.HENDELIN

MÅNGA ÄLDRE PERSONER I KALMARTRAKTEN MINNAS säkert, att man i deras ungdom, när man om kvällarna satt och pratade om vad som hänt förr i världen, nämnde sådana namn som Bläsmåla tjuv, Guldor, Köhlmanna-Pelle och Lärk-August. Samtliga dessa skaffade sig på sin tid en herostratisk ryktbarhet i våra bygder och deras bravader voro faktiskt under årtionden ett omtyckt samtalsämne. Allt, som berättades, var givetvis ej sanning. Under traditionens gång ha dessa i själva verket djupt tragiska människoöden ofta blivit mer eller mindre romantiserade.

Om en av dessa ovan nämnda personer, den en gång så fruktade och omtalade Köhlmanna-Pelle, är det, som efterföljande rader handla. Syftet är dels att jämföra saga och sanning och dels att ge ett litet stickprov på de sociala förhållanden, som rådde för ett sekel sedan.

Folkfantasins Köhlmanna-Pelle

var en förfärlig mördare och tjuv, som härjade i början eller möjligen i mitten av 1800-talet. För det mesta höll han till i Mortorp och Ljungby och trakten däromkring men gav sig ibland ut på långa strövtåg. En riktig mästertjuv var han. Men han var farlig egentligen endast för de rika. ”Han stal från de rika och gav åt de fattiga.” En grann och ”rödbrust” karl var han. När han ville, kunde han uppträda som den finaste herreman. I sin grotta i en hage vid Lövshult hade han ett rikligt förråd av stulna kläder och vapen, så att han kunde uppträda i olika skepnader. Han hade mördat inte mindre än tolv människor, uppge somliga, men andra inskränka offrens antal till ett enda. Så länge han strök omkring som fågelfri, kunde ingen känna sig säker till liv och egendom.

En gång, bcrättas det, sutto ett par tre pojkar och flickor kring en kopparkittel ute på gårds-planen och spritade fjäder. En man kom gående. Han stannade och tittade på dem. “Vad pratar ni om?” frågade han. “Om Köhlmanna-Pelle förstas, som alla pratar om. Vi undrar, hur han skulle bära sig åt, om han kom hit.” – “Är ni inte rädda för honom?” –  “Å heller! Han skulle minsann få med oss att göra.” – “Jag skall visa er, hur han skulle bära sig åt. Så här skulle han göra”, sade Köhlmanna-Pelle, svängde kopparkitteln på ryggen och sprang med den. De bestörta ungdomarna varken vågade eller kommo sig för med att förfölja honom.

Till en gumma, som bodde ensam i en stuga vid Vassmolösa, kom en kväll en vandrare och bad om husrum för natten, förebärande att det var så trångt och bullersamt på gästgivaregården. “Det är knappt man vågar öppna. Alla är så rädda för Köhlmanna-Pelle”, utlät sig gumman. “Så länge jag är här, kan jag ju skydda er”, menade främlingen. Efter att ha erbjudit god betalning fick han slutligen stanna. Eftersom det var trångt i stugan, erbjöd han sig att ligga på golvet, men gumman, som såg, att hennes gäst var en herrekarl, tyckte rakt inte, att detta gick för sig. På morgonen betalade han rikligen för nattlogiet, tryckte gummans hand och sade:
“Tack och adjö! Nu kan ni tala om för edra bekanta, att ni hyst Köhlmanna-Pelle i natt.” Gumman blev riktigt knäsvag av skräck och kom sig inte för med att göra någonting, förrän KöhlmannaPelle var försvunnen.

En gång gick Köhlmanna-Pelle ifatt en ensam gumma på en skogsväg. “Törs ni gå så här ensam genom skogen? Är ni inte rädd för Köhlmanna-Pelle?” frågade han. – “Varför skulle jag vara rädd för honom? Jag har varken haft ont eller gott av honom”, svarade gumman. När de kommo till en myrstack, som låg intill vägen, fattade Köhlmanna-Pelle plötsligt tag i gumman, satte henne mitt i myrstacken och sade, i det han tog upp en tvåriksdaler och räckte henne: “Se här! Nu kan ni säga, att ni har haft både ont och gott av Köhlmanna-Pelle.”

En bonde i Runtorp och hans hustru skulle en kväll åka bort på kalas. Köhlmanna-Pelle, som legat gömd på slindret över portskjulet, såg skjutsen passera, bröt sig in i boningshuset och stal en mängd dyrbart linne och silver.

En man från Torsås besökte en flicka, som satt häktad på Kalmar slott för barnamord. Han fick se Köhlmanna-Pelle och pratade med honom. Köhlmanna-Pelle sade: “Ge mej bara en lea-kniv (fällkniv), så ska jag ta mej ut!” Mannen nekade. Detta var samma dag som Köhlmanna-Pelle skulle avrättas.

Flera andra historier ha berättats, men de här återgivna få räcka som exempel.

Efter att både länge och väl ha dragit sina förföljare vid näsan blev Köhlmanna-Pelle slutligen fasttagen och inspärrad i fängelset på Kalmar slott. Men där satt han inte länge, förrän han lyckades rymma. Han hade tidigare prövat på sotaryrket, och en vinterkväll lyckades han klättra upp genom skorstenen och komma upp på taket. Därifrån tog han sig genom en annan skorstenspipa ned i slottsköket. De, som befunno sig där, blevo förstås övermåttan för-skräckta vid åsynen av en svart figur, som från den öppna spisen gjorde ett språng ut på köksgolvet. Med kniven i högsta hugg tvingade Köhl­manna-Pelle dem att för-hålla sig stilla och försvann genom dörren ut i mörkret.

Efter rymningen fortsatte han sina våldsdåd. Polismyndigheterna uppbådade folk ute i bygderna, och man gick skallgång i skogarna. Men Köhlmanna-Pelle var inte lätt att ta. Han kunde springa fortare än någon annan och hoppade som en hjort över gärdes-gårdarna. Att han var svår att fånga, var inte underligt, ty han hade ingått för­bund med den onde, och för att bli osårbar hade han på denne lede potentats befallning ätit upp ett ofött barns hjärta. Vanliga gevärs­kulor beto därför ej på honom. Enda möjligheten var att använda silverkula. Slutligen var dock bans timma slagen. Man spårade honom till hans grotta vid Lövshult och inringade honom. När han märkte, att ban var upptäckt, sprang han upp från sitt gömställe och försökte fly. Men en dräng från Ölvingstorp sköt honom i ena benet, just som han skulle hoppa över en gärdesgård, och han in­fångades. Han blev sedan dömd till döden. Natten fore avrättningen, som skulle ske på galgbacken vid Vassmolösa, hölls han i säkert förvar i gästgivaregården där. Sent på kvällen bad han sina vak­tare ”att få gå ut ett tag”. Utkommen på gården skrek han: ”Kom­mer du inte och hjälper mig snart?” Folk trodde, att han ropade på den onde. Men ingenting hände. Alla utvägar till räddning voro stängda. När morgonen grydde, fick han lägga sitt huvud på stup­stocken. Men in i det sista drev Köhlmanna-Pelles mäktige och ond­skefulle medhjä1pare sitt spel. När bödeln lyfte yxan, såg han tre huvuden och visste inte, vilket han skulle hugga. På prästens inrå­dan beslöt ban sig för det mellersta, och det var det rätta.

Den dystra verkligheten

Köhlmanna-Pelles egentliga namn var Peter Danielsson. Han var född 11/3 1824 i Betekulla i Mortorps socken och son till avskedade båtsmannen Daniel Köhlman. Fadern dog kort före julen 1846. Om Peter Danielssons utseende få vi genom domstolsprotokollets signalement veta, att han var fem fot och sju och en halv tum lång, hade ljust, kortklippt hår, ljusa ögonbryn och långlagt ansikte.

Vid redogörelsen för sina levnadsomständigheter berättade Peter Danielsson själv, att han vid nio eller tio års ålder lämnade fäderne­hemmet. Om somrarna for han till sjöss, varvid de flesta resorna gjordes till Borgholm. Den övriga tiden drev han omkring utan att ha något stadigt arbete. För första resan snatteri blev han år 1840 dömd av Ölands Norra Mots häradsrätt och för första resan stöld år 1844 av Norra. Möre häradsrätt att undergå fem dagars fängelse vid vatten och bröd samt uppenbar kyrkoplikt, varefter han sändes till kronoarbetskåren på Karlsborg. Därifrån lösgavs han den 30 aug. 1846 med pass till hemorten. Någon stadig hemvist hade han sedan dess inte haft utan hade strukit omkring på Öland, i Små­land och i Blekinge.

I januari 1847, alltså endast några veckor efter faderns död, blev Peter Danielsson anhållen för någon mindre förseelse och skulle till­sammans med en ”yrkesbroder”, drängen Frans Fredrik Morén, in­föras till länshäktet i Kalmar. Inför utsikten till en tids ofrivillig slottsvistelse beslöto de båda anhålIna att på eget bevåg förlänga fri­heten. I ett obevakat ögonblick rymde de från sin vaktare, krono­rättaren Olaus Pehrsson i Norra Hagby, varefter Peter Danielsson begav sig nedåt Karlskrona. Efter någon veckas kringstrykande i karlskronatrakten styrde han kosan mot hembygden och slog sig åter i lag med Morén.

Sent en kväll, det var torsdagen den 11 februari, kommo de båda kumpanerna till en ensligt belägen stuga i nordvästra delen av Mor­torp socken. Det var en fjärdingsväg till närmaste granne. Stugan beboddes av avskedade kronobåtsmannen Lars Stare och hans hustru Cajsa Petersdotter jämte två små fosterbarn. Om de båda nattvandrarna i förväg planerat ett inbrott hos Stare, eller om den ogär­ning, de här skulle begå, skedde på grund av en tillfällig ingivelse, är okänt.

Peter Danielsson och Morén gingo fram till fönstret och frågade efter vägen till Nättrabo. Stare upplyste dem därom, men då slogo de helt oförmodat in fönstren och ville tränga sig in i stugan. Stare försökte med en skiryxa som vapen hindra de båda fridstörarna i deras uppsåt och yttrade: ”Om ni kommer, så hugger jag er.” I detsamma avlossade Peter Danielsson ett pistolskott mot Stare. Svårt träffad i halsen och vänstra sidan av bröstet sjönk Stare döende till golvet. Han hann endast framstamma: ”Nu sköt dom ihjäl mig!” Hustrun släpade den döde i säng.

Därefter befallde de båda brottslingarna hustrun att öppna för­stugudörren, och hon vågade ej annat än lyda. En av dem gick fram till sängen, såg på den mördade och sade: ”Kan du se, att jag kunde täppa halsen på den djävulen! Du må ligga där! Du har inte varit så god mot dina barn.” Sedan gjorde de upp eld i spisen, och under en timmas tid letade de noga i husets alla gömmor och lade vantarna på allt, som var av värde. Under tiden utslungade de vilda hotelser om att de, innan de gingo sin väg, även skulle skjuta ihjäl hustrun och de två barnen, som lågo i en soffa, och detta fastän hustrun enträget bad dem att skona hennes och barnens liv. Just när de skulle gå sin väg, märkte de, att hustrun var i färd med att ta på sig litet kläder. Förmodligen för att hinda henne att skaffa hjälp tog en av dem fram en liten pistol med mässingspipa ur byxfickan, laddade den med löst krut och avlossade ett skott mot ansiktet, så att hon blev nästan sanslös och föll ned i sängen.

Men nu skulle tjuvgodset transporteras bort och gömmas på något säkert ställe. Hur skulle det gå till? Det man inte hade, fick man skaffa sig. Med vanlig fördomsfrihet stal rånarna helt enkelt både häst och skrinda hos bonden Peter Jonsson i Kyrkeryd, varefter de körde i väg med tjuvgodset till Moréns moder på KäIlstorps skog.

Rånarna tyckte sig säkert ha lyckats bra, ty nästa natt voro de åter i farten. Denna gång gällde besöket torparen Peter Eliasson på Mosstorps ägor. Denne var gammal och ansågs förmögen. Klockan var ungefär 11 på kvällen, då Peter Danielsson och Morén kommo fram till stugan. Då de ej blevo insläppta, bröt Morén loss fönster­luckorna, varefter Danielsson med en puffert (liten pistol) avlos­sade skott mot såväl mannen som hustrun. Skotten voro dock ej dödande. Även här stal de båda kumpanerna allt, som var av något värde. Häst med sele och skrinda fick bonden Peter Olsson i Södra Råsbäck släppa till, och därefter bar det iväg till något ställe, där man hoppades få ha det stulna i fred.

Någon risk för upptäckt tycks ej ha föresvävat de båda männen. I så fall hade de väl ej efter första nattens inbrott återvänt till samma trakt och begått ännu ett liknande dåd. Ett mord måste ju väcka stort uppseende, och även de båda häststölderna voro säkert ägnade att skärpa folks vaksamhet. Omöjligt är ej heller, att Peter Danielsson undgått att bli upptäckt, om han inte endast några dagar senare begått en stor oförsiktighet.

Vid ett besök i Kalmar hälsade han på hos en f. d. krögare Jonas Olsson på Sandås för att kräva honom på pengar. Några sådana fick han emellertid ej, och onykter som han var, började han uppträda bråkigt, slog ut några fönsterrutor och hotade Jonas Olsson och hans hustru med kniv. Slutligen raglade han i väg inåt ”Gamle sta’n”. På grund av det våldsamma uppträdet måste polis tillkallas, och Peter Danielsson blev anhållen. Han dömdes av kämnärsrätten till böter. På grund av att han misstänktes för en hel del andra brott, överlämnades han emellertid till häradsrätten.

I det s. k. Gethuset på Kalmar Slott, som vid denna tid användes till fängelse, hölls han i säkert förvar. Några brottstycken ur fängelseprästens dagbok få nu återge, vad som hände:

”1847 febr. 22. Förhör med Peter Danielsson å Gethuset. Nämnde Peter Danielsson anses haf’va varit den aflidne Båtsman Stares mör­dare, hvilken genom ett skott måttadt åt munnen blef mördad. Hustrun blef äfven skjuten och har nu tillfrisknat på härvarande Lazarett. Han ägde ett knyte med kläder, som han sade sig hafva hittat, då han härom af domaren tillfrågades, men enligt vittnets berättelse hade han förut uppgifvit, att han ärft dem efter en fader eller moder. Dessa kläder igenkändes af Stares efterlefvande hustru, dessutom uppgaf hon att mördaren hade ett ärr i högra handen. Detta ärr finnes hos Peter Danielsson, hvilken ock är till växt och utseende alldeles lika med mördaren, fastän hon, af sjukdom försvagad, ej förmådde fullt igenkänna personen.

Vid förhöret svarade han endast ja och nej, och kunde jag denna dag icke komma till rätta med honom, hvarför jag beslöt att hos K. B. (Konungens Befallningshavare = landshövdingen) anhålla det Peter Danielsson tills vidare måtte få förvaras på enskilt rum och om möjligt att han måtte till cell eller mörkt fängelse föras, på det att han måtte komma till ånger och ruelse af sitt grofva brott.”

Därmed var Köhlmanna-Pelles öde beseglat. Straffet kunde enligt dåtidens lagar ej bli mer än ett. Men det gällde att under fängelsetiden försöka påverka den dömde religiöst och moraliskt, så att han kom i ett annat sinnestillstånd, dels för att han skulle förmås att bekänna sina brott, och dels för att han skulle kunna få begå natt­varden, innan straffet verkställdes. Att åstadkomma denna sinnes­förändring var fängelseprästens uppgift.

Peter Danielson måtte ha varit ovanligt hård och oemottaglig för påverkan, ty först den 17 aug. 1848 har fängelseprästen anteck­nat : ”Erkände n:r 405 Peter Danielson inför fängelsepredikanten och i närvaro av vaktkarlarna C. G. Hultgren och Gustaf Nilsson, att han avlossat det skott varigenom Stare ljutit döden.”

Men fastän Peter Danielson förmåtts att bekänna, hade han där­för ej uppgivit allt hopp om att återfå friheten. Natten till den 17 januari 1849 inträffade den händelse, som skulle göra honom ryktbar och till ett samtalsämne för årtionden framåt. Nämnda natt beredde han sig nämligen tillsammans med fångarna Frans Fredrik Morén och. Anders Johan Ekelund tillfälle att rymma.

För Morén och Ekelund blev friheten ej långvarig. Redan den 25:e i samma månad infångades de och återfördes till fängelset. Danielsson däremot lyckades under en avsevärd tid undgå sina förföljare. Det är de under denna tid utförda bravaderna, som givit upphov till alla de mer eller mindre sanningsenliga historier, som berättas om honom.

Den 4 februari 1849 ingavs till sockenstämman i Mortorp följande skrivelse, som på ett ypperligt sätt beskriver händelserna och den skräckstämning, som rymningen åstadkom i bygden.

”Att nedanstående vår enfaldiga skrift måtte få i sockenstämmo­protokollet inflyta, och att socknens öfriga medlemmar kunde där­öfver höras, om de icke med oss delar lika öfvertygelse och önskan, samt att ett utdrag af protokollet kunde oss meddelas, därom få vi ödmjukeligen anhålla.

Det är oss allom bekant, huru som de avskyvärda brottslingarna Frans Fredrik Morén, Peter Danielsson och Anders Johan Ekelund föröfvat åtskilliga mord, rån och stölder och därför efter många omsvep blivit till en mer än välförtjänt död dömda, hvarefter dessa grova missdadare natten emellan den 16 och 17 januari lyckats att med våld bryta sig ut och rymma ifrån länshäktet i Kalmar, då de genast togo sin kosa åt Mortorp socken, varest de inom några dagar efter all sannolikhet föröfvade rysliga brott: nämligen hos mig Håkan Nilsson i Betekulla en gruflig mordbrand, därvid hela min ladugård med inneslutna 14 boskapskreatur, 2:e hästar och 14 st. får blefvo lågornas rov. Hos mig Håkan Staffansson i Mortorp stulit 2:e hästar och hos mig Nils Petersson en vagn och hos mig Peter Persson i Österhult 2:e hästar jämte flera andra smärre stölder hos fattiga torpare. Äntligen har det efter många resor och dagsspillan lyckats att fasttaga Morén och Ekelund, men Peter Danielsson är ännu på fri fot och stryker omkring som en tiger efter rov. Dessa missdådare, som ganska väl veta, att alla de illgärningar de nu kunna föröfva måste inflyta uti det dem ådömda dödsstraff, hafva ingen afsky för något brott. Vi äska icke någon vidare rannsakning om deras efter rymningen begångna brott, emedan därmed ingenting kan uträttas till samhällets lugnande, då de icke äga den ringaste tillgång till ersättningen för de af dem förorsakade skador. Deras syftemål synes vara att ännu en gång kunna rymma och föröfva flera brott. Vår gemensamma önskan är, att så fort möjligt ske kan få dem slutligen dömda och befordrade till ett välförtjänt dödstraff, i hvilket afseende vår allvarliga föresats är  ———–att i underdånighet anhålla hos Kungl. Maj:t att lämna deras nådeansökningar utan afseende och bilan sätta en gräns för deras rysliga framfart och bliva ett varnande exempel för mången annan, som ännu icke så uppenbarligen stört samhällslugnet ————, hvaruti alla de närvarande med en mun och en röst instämde.”

Hela våren och sommaren efterspanades Peter Danielsson utan framgång. Folk i allmänhet såg utan tvivel helst, att han fortast möjligt kom inom lås och bom, men bland löst folk tycks han ha haft vänner av samma ull som han själv, vilka hjälpte honom att gömma sig. Många, som kunde röja hans vistelseort, vågade säkerligen ej göra detta av fruktan för hämnd. Detta är för-klaringen till att han lyckades hålla sig undan så länge. Fastän det borde ha legat i hans intresse att göra sig så osynlig som möjligt och ej på nytt ge ordningsmakten anledning till efterspaningar, röjde han sin närvaro på många sätt, framför allt genom att begå ett otal stölder. En tid bodde han, just som traditionen berättar, i en liten grotta på Lövshults ägor. Grottan kan ännu utpekas. Här skulle han även bli fasttagen. Hans gömställe blev känt, ringen av beväpnade män drog sig allt tätare omkring honom, och den 16 september 1849 var kloc­kan äntligen slagen.

När Köhlmanna-Pelle såg de i inring-ningen deltagande karlarna närma sig, sprang han jämte en medhjälpare, Gustaf Svensson Fisk, upp och försökte undkomma. Men det var för sent. Förföljarna sköto. Båda de flyende träffades och blevo övermannade. En kvinna, Helena Jonsdotter, som vistades hos de båda männen, togs också till fånga.

Alla tre fördes till fängelset i Kalmar. De båda skadade erhöllo vård. Gustaf Fisk var dock så svårt skadad, att han avled den 25:e i samma månad. Vad be-träffar den stora mängden tjuvgods, som Köhl-manna-Pelle skulle ha gömt i sin grotta, är traditionen härom fullt riktig. Enligt en bevarad förteckning påträffades åtskilligt, som kun­nat bli en fågel-fri man till nytta: kläder, vapen, smycken, klockor och kontanter.

Annu den 21 oktober är Peter Danielsson antecknad som sjuk. Men så småningom tillfrisknade han och de avbrutna förberedel­serna för det sorgliga slutet återupptogos. I februari följande år insände fängelseprästen en förklaring över hans andliga tillstånd till K. B. Den 28:e i samma månad gjorde själva biskopen af Kullberg ett besök i fängelset.

De korta men vältaliga anteckningarna i fängelseprästens dagbok få nu utgöra fortsättningen:

1850, den 7/3.
Ankom skrifvelse från K. B. angående delinqventen Peter Danielssons själstillstånd, huruvida själavånda förefunnes i hän­delse hans beredelsetid ej förlängdes.

Den 8/3.
Afgafs skrivelse till K. B. angående denna sak, tillfölje hvaraf beredelsetiden tillsvidare förlängdes.

Den 25/3.
Bes6kte delinqventen Peter Danielsson och tog af honom ett christligt farväl.

Samma dag.
Utfördes samme delinqvent till Wassmolösa gästgivaregård för att där öfvervara natten.

Den 26/3 (onsdag).
Afrättades del. Peter Danielsson från Långaström å den vid Wassmolösa belägna afrättsplatsen.