Ett livsöde i anebo

Sven Nilsson:

Jag har förmånen att ha fru Märta Johansson i Tvärskog som min vän och kunskapskälla. Märta började redan under 1950-talet att samla tidningsurklipp och har nu en imponerande samling pärmar med prydligt ordnade artiklar, familjenyheter och allehanda intressanta uppgifter om personer och händelser i våra bygder.

En guldgruva, helt enkelt !

Följande artikel är hämtad från ett urklipp i en av våra lokala dagstidningar. Det är signaturen ”Vird” som 1969 med Gerhard Johanssons i Anebo hjälp ger en tänkvärd skildring av nedan:

När man strövar omkring i skogarna ser man ofta husgrunder som blivit kvar efter tidigare, tätare bebyggelse. De minner om en tid som föregick den stora befolknings-flytten till städerna. Men alla lämningar är inte husgrunder. En del av dem är rester efter s. k. jordkulor, enkla källar-liknande hålor med stensättningar som väggar, plankor som tak och ett jordlager alla överst, kanske för att få en liten smula isole­ring.

Kanske vi har stannat någon gång och filosoferat lite vid en så­dan kvarleva från det för-gångna. Hur var det att leva på det sättet ?  Det är väl inte så säkert att där var så kallt. Men dragigt måste det ha varit, i varje fall de gånger någon en bister vinterkväll öppna-de dörren till jordkulan för att komma in eller ut. Trångt måste det alldeles säkert ha varit.

Vi har träffat målarmästare Gerhard Johansson i Anebo, som kan peka ut en sådan gammal jordkule-grundsättning. Den ligger i grannskapet, numera mitt inne i skogen, intill en gammal körväg. Inte bara en grundsättning f. ö., där finns flera stycken in-sprängda i en backe.

Gerhard Johansson kan berätta att i en av dessa jordstugor bodde hans mormor, Ingrid-Lena Olsdotter under många år. Inte bara Ingrid-Lena bodde där. Även hennes sex barn: Fabian, Klemens, Karl, Adolf, Augusta och Emelie.

Ingen liten familj således ! Och vi talar om trångboddhet idag ! Där fanns bara plats för två sängar och en skänk. De som inte fick plats i sängarna fick ligga på golvet, där man lagt granris. Heltäckande matta ! Det fanns eldstad inne i jordkulan, men också en ute-spis kan man se. Och sedan fanns det ett par annex, jordkulor som måste ha använts som förvaringsutrymmen. Standardskillnaden mellan de båda lokalerna synes idag när-mast obefintlig och skillnaden var nog inte större förr.

Ingrid-Lena var född 1825 i Svalehult i Oskars socken. Sedermera ingick hon äktenskap med Karl Håkansson, bosatt i Kroksmåla, där ett torpställe förvärvades. Det berättas att paret hade en ko. Den hade stjärna i pannan och den var en verkligt rekorderlig mjölkko. Ingrid-Lena lär ha gått till Oskars kyrka en gång med den och fick den premie-rad. Kon fick då en stjärna i ena örat.

Att knapphetens kalla stjärna dock inte var fjärran, trots den stjärnmärkta mjölkkon, det kan man förstå av att Karl Håkans­son måste bygga stenmurar för 75 öre pr byggd famn. Det blev 3 kr i veckan.

Men Ingrid-Lena hjälpte till för att ekonomin skulle gå ihop. Hon sydde tills ögonen värkte i 12 tim­mar per arbetsdag till det facila pri­set av 25 öre om dagen. Av Ing­rid-Lenas arbeten finns väl inget kvar. Men Karl Håkanssons sten­murar ligger där ännu idag; jät­teblock blandade med småflisor, noggrant samordnade till rena, fina mönster. Monument, om man så vill uttrycka det !

Men olyckan kom till stugan. Ingrid-Lena fick 1868 uppleva att bli lämnad ensam med de sex barnen, då hennes make dog som följd av sviterna efter ett slags­mål. Det blev groll med en gran­ne och denne slog omkull Håkans­son och satte ett knä till hans bröst. Karl Håkansson fick en lungskada och överlevde inte.

Ingrid-Lena blev alltså som man kallar det ”lämnad ensam”. Men alldeles ensam var hon ju inte. Hon hade sex barn att dra försorg om. Det yngsta, Emelie, var 1,5 år gam-mal.

En olycka brukar ju inte komma ensam. I Ingrid-Lenas fall blev det så, att hon råkade komma i skuld med 50 kr till dem som ägde torpet. När hon kom hem från ett dagsverke en dag, då hade bonden flyttat ut henes möbler och stoppat torpstugan full med hö.

Modernt uttryckt skulle man kunna säga att hon blev vräkt. En granne trädde dock emellan och erbjöd änkan att bo i hans drängstuga. Kon skulle få ställas i bondens ladu-gård. Så småningom utbad sig emellertid Ingrid-Lena nåden att få gräva ett rum i en av backarna på utägorna till bondens gård.

Det här slutar nästan som en saga: Ingrid-Lena träffade båtsmannen Mattias Petersson Kompass, som hade stuga på annat håll. Tycke uppstod, som det brukar heta, och de bå-da ingick äktenskap i julveckan 1873. Kompassen flyttade sin ägandes stuga till Ingrid-Lenas och den dag kom, då hon och hennes familj kunde utrymma jordkulorna och flytta tvärs över vägen till egen stuga. Inget liv i lyx väntade, men framtiden tedde sig lite lju-sare. Båtsman Kompass hade ju ändå 3 kr och en skäppa råg i årlig tjänstelön.

Slutligen en liten historia som avspeglar Ingrid-Lenas goda ­hjärta och som dessutom är tidstypisk: En av änkans sonsöner hade omhändertagits av henne på gamladar’, det var sedan hon flyttat till Kompassens stuga. Det bestämdes emellertid att pojken måste läm-na sin mormor och komma till ett annat hem. Enligt tidens sed utbjöds pojken på auk-tion i Oskars kyrka en söndag inför allt folket. Då grät Ingrid-Lena. Men när det senare visade sig, att den som bjöd lägst för att ta hand om pojken, var en dotter och måg till Ingrid-Lena. Då förbyttes hennes sorg i glädetårar !

Enligt vad det berättas ……