Källa: Sven Nilsson torpinvent

Detta är ursprungligen det torp som beboddes av Österhultsmålas båtsmän, alla med nam¬net Österman och nummer 273.
Den siste båtsmannen som tjänstgjorde för rusthållet Österhultsmåla och sannolikt bodde där var Joel Svensson Österman, antagen 1854 som 19-åring och avskedad 1873, då detta rusthåll sattes i ständig vakans.
Joel Svensson gifte sig 1856 med Ingrid Maria Johansdotter från Starbäck och de fick fyra barn, därav tre i denna stuga i Österhultsmåla. Efter avslutad tjänst hamnade Joel Österman och hustrun i Madesjö. De då vuxna barnen hade flyttat hemifrån och bildat nya familjer i Stockholmstrakten.
Vem / vilka som under åren 1875-97 bodde på detta torp är okänt.
På Hultkvists gård i Igersdela (se ID08) bodde vid denna tid Charlotta Sjögren, änka 1890 efter muraren och torparen Johan Sjögren. Ensam med flera minderåriga barn fick hon då ett mycket bekymmersamt liv på Igersdela-gården, varför hon sökte hjälp hos sin äldsta dotter Anna och måg Karl Viktor Nilsson, som då befann sig i USA. Anna och Karl Viktor återvände då till Igersdela för att 1897 flytta till denna stuga i Österhultsmåla. Året där-efter, 1898, sålde Lotta gården i Igersdela (till Hultkvist ?) och flyttade tillsammans med de yngsta barnen till Österhultsmåla medan Anna och Karl Viktor tillträdde den gård i Igers¬dela som nu (2010) brukas av Kjell Gustafsson.
Sedan barnen blivit vuxna och lämnat hemmet bodde Lotta ensam kvar i stugan i Öster-hultsmåla och kom att bo där till sin död 1935.
Linnéa Nilsson, Fridhem. Österhult, har berättat följande om Lotta:
Lotta eller ”Moster Lotta” som vi alltid kallade henne hade det så trevligt i sin stuga. Man gick in ge-nom grinden vid vägen och till stugan på en fin grusgång, kantad med höga blomland. När hon gav oss blommor snittade hon dem alltid med en kniv. När man kom in i stugan fann man ett stort rum med vita, stärkta gardiner, särskilt vid Jul. Där stod en uppbäddad säng och på den en liten julgran. Säng-täcket var mycket lappat men så välgjort och rent. Sin tvätt fick hon mangla hos oss i Österhult.
Så kom man in i kammaren. Där fanns en stor öppen spis och där satt hon och stickade och lagade strumpor. När vi kom sa´ vi ”god dag”, varpå Lotta svarade: ”Tack för det”. Min mor, Sofia Nilsson, skickade med vetebröd och kakor till henne och då blev hon så glad och sa´: ”Gud välsigne Mor”.
Lotta hade en sondotter i Västerås som sände småbröd och karameller, som Moster bjöd oss på. Det var gott! Hon skickade också bud med sin svärson Edvard, så hon var aldrig utan godsaker.

Hemma i Österhult, i det gamla boningshuset på gården (före 1928), tog vi, mor och far, emot predikanter från östra Småland. När vi skulle ha predikan där sa´ Mor: ”Gå upp till Moster Lotta och bjud henne att komma”. Men när det var på kvällen och mörkt, sa´jag: Då kan väl Moster inte komma?” ”Jo”, sa´ Lotta, ”jag tar min lilla fyrkantiga lykta, så jag har ljus”.
Det var högtidsstunder då det blev predikan! Från Österhult kom våra grannar Olle och Estrid Jaens-son och från Igersdela kom det många, Helmer Johanssons och många flera, när vi gav dem bud. Då var det stora rummet fullt med folk vid utsatt tid på kvällen. Sedan vi kom hit till Fridhem (1938) tog vi emot dessa predikanter, som ibland blev våra nattgäster.
Vi bad Moster Lotta komma lite tidigare för att få kaffe tillsammans med predikanterna och några flera. Ja, det var ljuvliga, roliga stunder att minnas !
Moster Lotta steg upp vid 5-6-tiden varje morgon, gick sommartid ut till sin trädgård och plockade i-bland hallon som hon fick sälja till Mor. Stora, fina hallon som hon levererade i ett stort brunt keramikfat. Lotta stickade också strumpor till oss.
På lördagskvällarna sommartid satt hon ofta på sin trappa och läste Bibeln eller Psalmboken. På sön-dagarna fick hon skjuts till kyrkan i Mortorp med dottern Ida och mågen Edvard Petersson, som bodde nära i Österhultsmåla (se ÖH01).
En dag (det var några år efter 1928) sade Mor: Jag skall gå själv till Moster Lotta, jag har tänkt så mycket på henne”. Då Mor kom dit, låg Lotta förkyld i sin säng och hade så ont i munnen att hon hade svårt att äta. ”Jag har float (travat) ved i skjulet, jag frös och blev sjuk”, sa´ hon. Men Mor hade nybakat vetebröd med sig och då sa´ Lotta glatt: ”Nu kan jag äta!” En tid därefter dog hon”. (11/1-35).