Källa: Torpinvent Sven Nilsson

Före laga skiftet tillhörde det markområde, som nu utgöres av Runtorp 4:19, flera av byns gårdar.Vid laga skiftet 1853 var det två ägare till den östligaste av byns Östragårdar. Vid skiftet verkställdes även hemmansklyvning av denna gård och Johannes Svensson blev till¬delad den s. k. ”Vita Briggen” med markområdena Runtorp 4:20, 4:18, 4:6 och 4:19 (se RT55). Vem som friköpt 4:19 är inte undersökt, och inte heller vem som begärt klyvning i fastighe¬terna A och B.
På laga skifte-kartan är en del jord betecknad som odlad och som bru¬kare anges torparen Peter Svensson. Han bodde på ett torp, numera ödetomt och benämnd Samuel Lorents´,
på angränsande Runtorp 4:17 (se RT23). På kartan 1853 är endast ett hus markerat för Runtorp 4:19, och en intill detta hus liggande odling är i protokollet angiven som ”ladåkern”. Det är troligt att markeringen på kartan är gjord för en torparen Peter Svensson tillhörig ekonomi¬byggnad.
Runtorp 4:19 B har en areal om 36 tunnland och är mantalssatt till 1/96-dels man¬tal.
Den av ortsbefolkningen förste kände ägaren är en man vid namn Kristoffersson. Vid sam¬ma tid, detta var 1893, ägde en man vid namn Elof Johansson ett torp i Besagöl, och han och Kristoffersson bytte torp. Vid tillfället var Elof Johansson en yngre man, varav det kom sig att Elof större delen av sitt liv var ägare till torpet.
Elof var gift med Anna Andersdotter, som var född i Hylkebo, och i äktenskapet föddes fyra barn. Kreatursbeståndet var endast en ko och torpet gav varken arbete eller bärgning åt en hel familj. Därför fick Elof som de flesta andra torpare söka arbete på annat håll. Han blev rallare och var bl.a. med när inlandsbanan byggdes, När Ljungbyholm-Karlslunda järnväg byggdes 1907 var han erfaren rallarbas och åtog sig och byggde en ”egen” sträcka på entre¬pre¬nad.
När Elof Johansson var ute på järnvägsbygge, var han ibland borta från hemmet under lång tid. Här ett exempel: Sonen Valle var ute och lekte och kommer inspringande till modern och ropar: ”Mor, mor, det kommer en gubbe! –Tyst pojk, det är ju far din!” Det är väl ganska god komik i denna berättelse, men den ger vid eftertanke en mörkare bild av en rallarfamiljs liv, då mannen och den övriga familjen under långa tider tvingades leva åt¬skilda.
Elof Johansson är omtalad som en ganska klok och förslagen man men i hemmet var han, särskilt när han var onykter, ganska bråkig och hustrun Anna. hade det inte alltid så lätt. Men av byns bönder var han omtyckt för sitt glada sinne och sin uppriktighet.
Han var en god berättare och talade med stark och självsäker röst.
Elof sålde torpet till sonen Valdemar (Valle), som var bosatt i Kalmar, och denne i sin tur till systern Ellen och svågern, byggmästare Josef Andersson, Smedby.
Josef Andersson sålde senare torpet till sin son, verkmästare Helge Andersson i Kalmar, alltså till Elof Johanssons dotterson, som nu (1977) äger torpet.
Elof och hans Anna var de sista som permanent bodde på torpet. De dog båda i mitten av 1940-talet, och sedan dess har stugan be¬gagnats som fritidsbostad.
Not. av Hans Bernhardsson 2009:
Torpet ägs nu av Helge Anderssons son, Jan-Olof Akelius.